♠Lumpenfunderingar
Ja, jag vet att jag har blivit helt förslappad med den här bloggen.. iof så har jag aldriglovat någon att ta den särskillt serriöst heller.
Iaf, ett par dagar efter att jag varit på mönstringen så skrev jag under papprena och skickade in dem, så nu finns där ingen återvändo! (stavningen ser knäpp ut? whatever...)
Detta beslut känns jävligt bra och moget på ett sätt, jag har ju faktiskt nämligen bestämt mig för att ta tag i "någonting" i mitt för tillfället alldeles förslappade liv. -Jag ska slungas in i nästan ett helt år av fasta rutiner, hårt slit och tillsammans med x antal andra följa andras order in i det sista. Jag har för en gångs skull någon slags plan och kan svara vad jag igentligen gör/ska göra med mitt liv. (som folk brukar kalla det, men de menar väl vad jag gör för något, någelunda vettigt som man också ska ha belägg för om dagarna. för att tjäna mitt uppehälle, för att över huvutaget ha en egen framtid framför mig, för att tjäna pengar. eller hur jag tänkt gå till väga för ATT tjäna pengar, för det verkar vara det som det mesta går ut på och det ända som folk bryr sig om när de frågar "jaha, och vad håller du på med då?") Iaf, det känns sjukt bra att veta att jag nu faktiskt SKA göra något i ca. ett år framöver så att jag också ioch med det kan skjuta på att lösa världens problem ytterligare ett år. Och också som ett bevis att jag faktiskt KAN ta tag i saker och ska göra något vettigt och inte "bara gå hemma" som inte verkar vara så jävla populärt i dessa dagar.
Men å andra sidan, hur i helvete, ska jag Sanna Söderström överleva lumpen? :O Jag tkr om att träna och motionera och känna träningsvärk och kämpa osv. det gör jag verkligen! ...dock så är jag är jag alldels för jävla förslappad nu, och har varit det alldeles för länge jävla-helvetes-fot-skada-som-bara-fick-fel-diagnos-och-bara-gjorde-mig-sämre-och-tvingade-mig-till-sådan-oerhörd-förslappelse-i-sex-jävla-år-och-sedan-fixades-till-på-ett-halvår. Hm, om jag inte hade skadat foten då, så hade jag fortsatt vara betydlig mer aktiv under högstadiet och gymnasiet, tex. fortsatt på boxeresicen och innebandyn. men min fot sa stopp, gång på gång.... Och sen, flera år senare är det så jäääävla svårt att ta upp träningen ordentligt igen, ett tag (för ca. ett år sen) efter operationen och när foten läkt så var ja ju på friskis&svettis ett par gånger i veckan typ hela våren. och det var helt underbart att träna igen!!! ..och det var smidigt, nära skolan och skönt att få något annat att fokusera på än all stress med sista terminen i gymnasiet, balen, framtidstankar osv.
Sedan kom en jättehärlig, spontan sommar med massa nya bekantskaper och upplevelser! då låg träingen på paus och sen innebar sommaren en del jävla strul som tog en massa energi också. Men jag började min arbetslöshet till aug/sep. med att köra igång på friskis igen och komma igång inför mönstringen. jag tom. sprang hemma(!) jag som igentligen tycker att det är skittrisst att bara vara ute och springaaaa... MEN sen fick jag öroninflammation i fucking två jävla veckor! och var då tvungen att ta en paus med träningen, precis när jag börjat få rutin på den igen.... och skjuta upp mönstringen. Sedan hade jag inte kvar mycket energi för att orka ta tag i det där ordentligen igen. Jag hade ingen motivation till något alls i hösas. Mönstringen kom och det gick väl bra med tanke på att jag var så jävla oförberädd. Fick en ny tid för muskel/styrketestet och jag sa åt mig själv att jag jävlar-i-helvete skulle hem och gå på gym minst två ggr/veckan för att bättra på styrkan i axlar/armar/skuldror. Men som sagt, det är alltid så jävla svårt att komma igång! och gym, herre jesus. jag har aldrig gymmat i hela mitt liv! :O så det känndes extra tungt.. Men iaf, det var lite segt på den fronten ett tag, sen började jag åka med robin(broberg) eftet att han slutat jobbet i stan så plockade han upp mig vid vägen två eftermiddagar/kvällar/vecka och vi körde nån vända på gymmet. Sure, att gå på gym är verkligen inte min grej riktigt, men jag var där och körde på endå! ..men sen vart det juluppehåll och det vart inget tränat på en hel jävla månad, alltså så bröts mina träningsvanor ytterligare en gång.... Sedan vart det januari och jag insåg att det inte alls var långt kvar innan jag skulle tillbka till Kristianstad! hade ångest. för jag visste att jag borde och igentligen kunnat tränat så jävla mkt mer... den ångesten gjorde också att det blev extra svårt att börja ta sig till gymmet och komma igång igen. och denna gången ensam. vet inte var bröderna broberg tagit vägen.
Slutligen satt jag iaf den 27 januari på tåget ner mot Kristianstad igen. Jag hade så sjukt ont i magen och mådde så jävla illa -prestationsångest, så bara hej-jag-skjuter-mig. Men fan i helvete att jag klarade det ändå! :D och det känndes sjukt bra! ..och jag kan säga att det var mkt tack vare annika som vid det här laget nästan var arg på mig och mina fjanterier ;)
..dessvärre är jag så kort att jag inte hade många tjänster att välja mellan, men det blev som jag tidigare skrev Televapenbefäl och härromdagen fick jag ett brev med en inbjudan på informationshelg i Enköping 9-10 maj, där vi ska bli visade runt, få svar på frågor, träffa andra i samma situation + äns befäl och få hämta ut sina kängor!
Nu är det verkligen på riktigt!
...men till det andra, är lumpen verkligen min grej? mja, det kan jag ju inte veta förrns jag muckat och har "kommit ut" igen. hahah
men ändå! jag ÄR sjukt otränad så kommer jag verkligen att palla??
men å andra sidan, jag klarade mönstringen så va faaan, de betyder ju att jag faktiskt kommer att klara av lumpen, så det så!
+ att det känns bättre nu att jag vet att jag faktiskt ska rycka in, nu har jag ju ett mål med min träning vilket faktiskt lättar upp en hel del. det ska nog bli bra det här.
Det ska iaf bli sjuuuuuukt spännande och roligt -jag har ju faktiskt valt det här helt själv, det är för en gångs skull igentligen ingen annan än jag som bestämt detta till 100%. Dock kommer det med all säkerhet också bli grymt jobigt, men det är lite av grejen med det hela. All den både fysiska och psykiska motstånd som jag kommer att stöta på
Det här är nog det bästa beslutet som jag tagit (hittills) i hela mitt liv!
Iaf, ett par dagar efter att jag varit på mönstringen så skrev jag under papprena och skickade in dem, så nu finns där ingen återvändo! (stavningen ser knäpp ut? whatever...)
Detta beslut känns jävligt bra och moget på ett sätt, jag har ju faktiskt nämligen bestämt mig för att ta tag i "någonting" i mitt för tillfället alldeles förslappade liv. -Jag ska slungas in i nästan ett helt år av fasta rutiner, hårt slit och tillsammans med x antal andra följa andras order in i det sista. Jag har för en gångs skull någon slags plan och kan svara vad jag igentligen gör/ska göra med mitt liv. (som folk brukar kalla det, men de menar väl vad jag gör för något, någelunda vettigt som man också ska ha belägg för om dagarna. för att tjäna mitt uppehälle, för att över huvutaget ha en egen framtid framför mig, för att tjäna pengar. eller hur jag tänkt gå till väga för ATT tjäna pengar, för det verkar vara det som det mesta går ut på och det ända som folk bryr sig om när de frågar "jaha, och vad håller du på med då?") Iaf, det känns sjukt bra att veta att jag nu faktiskt SKA göra något i ca. ett år framöver så att jag också ioch med det kan skjuta på att lösa världens problem ytterligare ett år. Och också som ett bevis att jag faktiskt KAN ta tag i saker och ska göra något vettigt och inte "bara gå hemma" som inte verkar vara så jävla populärt i dessa dagar.
Men å andra sidan, hur i helvete, ska jag Sanna Söderström överleva lumpen? :O Jag tkr om att träna och motionera och känna träningsvärk och kämpa osv. det gör jag verkligen! ...dock så är jag är jag alldels för jävla förslappad nu, och har varit det alldeles för länge jävla-helvetes-fot-skada-som-bara-fick-fel-diagnos-och-bara-gjorde-mig-sämre-och-tvingade-mig-till-sådan-oerhörd-förslappelse-i-sex-jävla-år-och-sedan-fixades-till-på-ett-halvår. Hm, om jag inte hade skadat foten då, så hade jag fortsatt vara betydlig mer aktiv under högstadiet och gymnasiet, tex. fortsatt på boxeresicen och innebandyn. men min fot sa stopp, gång på gång.... Och sen, flera år senare är det så jäääävla svårt att ta upp träningen ordentligt igen, ett tag (för ca. ett år sen) efter operationen och när foten läkt så var ja ju på friskis&svettis ett par gånger i veckan typ hela våren. och det var helt underbart att träna igen!!! ..och det var smidigt, nära skolan och skönt att få något annat att fokusera på än all stress med sista terminen i gymnasiet, balen, framtidstankar osv.
Sedan kom en jättehärlig, spontan sommar med massa nya bekantskaper och upplevelser! då låg träingen på paus och sen innebar sommaren en del jävla strul som tog en massa energi också. Men jag började min arbetslöshet till aug/sep. med att köra igång på friskis igen och komma igång inför mönstringen. jag tom. sprang hemma(!) jag som igentligen tycker att det är skittrisst att bara vara ute och springaaaa... MEN sen fick jag öroninflammation i fucking två jävla veckor! och var då tvungen att ta en paus med träningen, precis när jag börjat få rutin på den igen.... och skjuta upp mönstringen. Sedan hade jag inte kvar mycket energi för att orka ta tag i det där ordentligen igen. Jag hade ingen motivation till något alls i hösas. Mönstringen kom och det gick väl bra med tanke på att jag var så jävla oförberädd. Fick en ny tid för muskel/styrketestet och jag sa åt mig själv att jag jävlar-i-helvete skulle hem och gå på gym minst två ggr/veckan för att bättra på styrkan i axlar/armar/skuldror. Men som sagt, det är alltid så jävla svårt att komma igång! och gym, herre jesus. jag har aldrig gymmat i hela mitt liv! :O så det känndes extra tungt.. Men iaf, det var lite segt på den fronten ett tag, sen började jag åka med robin(broberg) eftet att han slutat jobbet i stan så plockade han upp mig vid vägen två eftermiddagar/kvällar/vecka och vi körde nån vända på gymmet. Sure, att gå på gym är verkligen inte min grej riktigt, men jag var där och körde på endå! ..men sen vart det juluppehåll och det vart inget tränat på en hel jävla månad, alltså så bröts mina träningsvanor ytterligare en gång.... Sedan vart det januari och jag insåg att det inte alls var långt kvar innan jag skulle tillbka till Kristianstad! hade ångest. för jag visste att jag borde och igentligen kunnat tränat så jävla mkt mer... den ångesten gjorde också att det blev extra svårt att börja ta sig till gymmet och komma igång igen. och denna gången ensam. vet inte var bröderna broberg tagit vägen.
Slutligen satt jag iaf den 27 januari på tåget ner mot Kristianstad igen. Jag hade så sjukt ont i magen och mådde så jävla illa -prestationsångest, så bara hej-jag-skjuter-mig. Men fan i helvete att jag klarade det ändå! :D och det känndes sjukt bra! ..och jag kan säga att det var mkt tack vare annika som vid det här laget nästan var arg på mig och mina fjanterier ;)
..dessvärre är jag så kort att jag inte hade många tjänster att välja mellan, men det blev som jag tidigare skrev Televapenbefäl och härromdagen fick jag ett brev med en inbjudan på informationshelg i Enköping 9-10 maj, där vi ska bli visade runt, få svar på frågor, träffa andra i samma situation + äns befäl och få hämta ut sina kängor!
Nu är det verkligen på riktigt!
...men till det andra, är lumpen verkligen min grej? mja, det kan jag ju inte veta förrns jag muckat och har "kommit ut" igen. hahah
men ändå! jag ÄR sjukt otränad så kommer jag verkligen att palla??
men å andra sidan, jag klarade mönstringen så va faaan, de betyder ju att jag faktiskt kommer att klara av lumpen, så det så!
+ att det känns bättre nu att jag vet att jag faktiskt ska rycka in, nu har jag ju ett mål med min träning vilket faktiskt lättar upp en hel del. det ska nog bli bra det här.
Det ska iaf bli sjuuuuuukt spännande och roligt -jag har ju faktiskt valt det här helt själv, det är för en gångs skull igentligen ingen annan än jag som bestämt detta till 100%. Dock kommer det med all säkerhet också bli grymt jobigt, men det är lite av grejen med det hela. All den både fysiska och psykiska motstånd som jag kommer att stöta på
Det här är nog det bästa beslutet som jag tagit (hittills) i hela mitt liv!
♠ konstig dröm :S
Inatt drömmde jag något rätt konstigt som jag även minns klart nu när jag är vaken. Om det beror på en ren slump eller det faktum av att jag var ute på krogen med kajsa igår (som iof var riktigt trevligt o kul för vi har inte träffats på gud vet när) för det sägs ju att alkohol påverkar sömnen.. men men iaf här kommer den:
Jag drömmde att jag var hemma och fick telefonsamtal från Linköpings Posten (som jag fotar för ibland). Några därifrån ringde och lät aningen misstänksamma på sina röster. Det var nämligen så att jag tidigare (i drömmen) hade filmat en liten snutt av en slags intervju av någon snubbe, efter den inspelningen var det överränskommet att jag skulle lämna bandet till en annan snubbe. Snubben som skulle ha bandet var ingen av de som igentligen jobbar på LP så jag visste inte riktigt vem det var som skulle ha det. Men enligt deras direktioner så kunde det bara vara en enda snubbe där som verkade vara den personen. Så jag gick såklart fram till honom och sa typ "jag antar att det är du som skulle ta hand om bandet, eller hur?" och mannanen svaradade något i stil med "jajjemensan" eller så... Sen var ju den saken ur världen.
MEN nu så ringde som sagt LP och sa att bandet var borta och de misstänkte stark att det var jag som hade gömt/förskingrat/tappat etc. det tydligen väääligt viktiga bandet. ...så var det ju inte, jag försökte sansa mig och avärja mina anklagelser genom att förklara hur det hela hade gått till och att jag faktiskt ju hade lämnat bandet till den snubben som skulle ha det! Jag hade verkligen inte glömt bort de eller något sånt....
Men nej då, de bara gick på och gick på. Till saken hör att jag såklart var lite chock, för vem blir inte lite ställd när en arbetsgivare ringer och är typ arg och anklagar en för stöld/förskingring?
Det var också så att jag i samband med den där intervjun hade fyllt i en egen slags intervju om mig själv som jag hade lämnat till dem på LP. Tydligen så var mina svar i det formuläret väldigt mystiska, vilket bara gjorde mig mer och mer som nån icke trovärdig typ, detta trärkte såklart deras misstankar om att det var jag som med flit sett till att de inte fått bandet. Sen hade det också varit en annan tjej där som samtidigt som mig också hade fyllt i en sån lapp och vi hade tydligen svarat förvånansvärt lika på något sätt som fick dem att tro att jag skrivit av henne och grejer med ..:s (lite knäppt är att den där tjejen är en av mina kompisars bästa kompis. Nattas kompis Felicia, av alla människor? haha :P).
Men jaa, iaf sen hade jag gått vid resecentrum vid alla bussarna och muttrat för mig själv och varit väldigt nere/arg/sur/trött pga dessa anklagelser osv...
Sendan, plötsligt. Som från ingen stans så hör jag en man ropa upp mitt namn i högtalarna och ber mig komma upp till östgötatrafikens kontor (som tydligen låg ovanför själva tågväntsalen, typ våning två eller något...). De påstod sig ha hittat mitt busskort. ..iaf så jag fick, (om man nu kunde vara ännu surare?) gå dit helt enkelt. Och när jag kommer upp där sitter typ östgötatrafikens chef bakom ett skrivbord, någon man mittemot honom, en litten kille i min egen ålder på en stol brevid skrivbordet vänd mot mig och en kille i 30-års åldern brevid. Alla ler mot mig och på den motsatta väggen är ett stort fönster med utsikt över tågväntsalen.
...Iaf så såger östgötatrafiksnubben att Mr.Smith hade hittat mitt busskort, så nickar han mot 30-åringen (som för övrigt såg väldigt sunkig ut...) varpå Mr.Smith ler och håller fram mitt busskort... Men sen skrattar han till lite och ber mig titta efter, för att själv verkligen se att jag hade tappat busskortet.... Och när jag öppnar min slimcase/korthållare ser jag ett legg, som det står "Mr.Smith" på. "Whaaaaaaaaaaaaaaaaaaat....`??!!!!!" utbrister jag och stirrar förvånat runt på männen i rummat som skrattar. Jag kan inte hålla borta mitt eget skratt knappt heller, men hela situationen känns helt jävla galen haha
Ja ja.... sen typ vaknade jag. Knäppt? :P
Jag drömmde att jag var hemma och fick telefonsamtal från Linköpings Posten (som jag fotar för ibland). Några därifrån ringde och lät aningen misstänksamma på sina röster. Det var nämligen så att jag tidigare (i drömmen) hade filmat en liten snutt av en slags intervju av någon snubbe, efter den inspelningen var det överränskommet att jag skulle lämna bandet till en annan snubbe. Snubben som skulle ha bandet var ingen av de som igentligen jobbar på LP så jag visste inte riktigt vem det var som skulle ha det. Men enligt deras direktioner så kunde det bara vara en enda snubbe där som verkade vara den personen. Så jag gick såklart fram till honom och sa typ "jag antar att det är du som skulle ta hand om bandet, eller hur?" och mannanen svaradade något i stil med "jajjemensan" eller så... Sen var ju den saken ur världen.
MEN nu så ringde som sagt LP och sa att bandet var borta och de misstänkte stark att det var jag som hade gömt/förskingrat/tappat etc. det tydligen väääligt viktiga bandet. ...så var det ju inte, jag försökte sansa mig och avärja mina anklagelser genom att förklara hur det hela hade gått till och att jag faktiskt ju hade lämnat bandet till den snubben som skulle ha det! Jag hade verkligen inte glömt bort de eller något sånt....
Men nej då, de bara gick på och gick på. Till saken hör att jag såklart var lite chock, för vem blir inte lite ställd när en arbetsgivare ringer och är typ arg och anklagar en för stöld/förskingring?
Det var också så att jag i samband med den där intervjun hade fyllt i en egen slags intervju om mig själv som jag hade lämnat till dem på LP. Tydligen så var mina svar i det formuläret väldigt mystiska, vilket bara gjorde mig mer och mer som nån icke trovärdig typ, detta trärkte såklart deras misstankar om att det var jag som med flit sett till att de inte fått bandet. Sen hade det också varit en annan tjej där som samtidigt som mig också hade fyllt i en sån lapp och vi hade tydligen svarat förvånansvärt lika på något sätt som fick dem att tro att jag skrivit av henne och grejer med ..:s (lite knäppt är att den där tjejen är en av mina kompisars bästa kompis. Nattas kompis Felicia, av alla människor? haha :P).
Men jaa, iaf sen hade jag gått vid resecentrum vid alla bussarna och muttrat för mig själv och varit väldigt nere/arg/sur/trött pga dessa anklagelser osv...
Sendan, plötsligt. Som från ingen stans så hör jag en man ropa upp mitt namn i högtalarna och ber mig komma upp till östgötatrafikens kontor (som tydligen låg ovanför själva tågväntsalen, typ våning två eller något...). De påstod sig ha hittat mitt busskort. ..iaf så jag fick, (om man nu kunde vara ännu surare?) gå dit helt enkelt. Och när jag kommer upp där sitter typ östgötatrafikens chef bakom ett skrivbord, någon man mittemot honom, en litten kille i min egen ålder på en stol brevid skrivbordet vänd mot mig och en kille i 30-års åldern brevid. Alla ler mot mig och på den motsatta väggen är ett stort fönster med utsikt över tågväntsalen.
...Iaf så såger östgötatrafiksnubben att Mr.Smith hade hittat mitt busskort, så nickar han mot 30-åringen (som för övrigt såg väldigt sunkig ut...) varpå Mr.Smith ler och håller fram mitt busskort... Men sen skrattar han till lite och ber mig titta efter, för att själv verkligen se att jag hade tappat busskortet.... Och när jag öppnar min slimcase/korthållare ser jag ett legg, som det står "Mr.Smith" på. "Whaaaaaaaaaaaaaaaaaaat....`??!!!!!" utbrister jag och stirrar förvånat runt på männen i rummat som skrattar. Jag kan inte hålla borta mitt eget skratt knappt heller, men hela situationen känns helt jävla galen haha
Ja ja.... sen typ vaknade jag. Knäppt? :P
