♠Lumpenfunderingar
Ja, jag vet att jag har blivit helt förslappad med den här bloggen.. iof så har jag aldriglovat någon att ta den särskillt serriöst heller.
Iaf, ett par dagar efter att jag varit på mönstringen så skrev jag under papprena och skickade in dem, så nu finns där ingen återvändo! (stavningen ser knäpp ut? whatever...)
Detta beslut känns jävligt bra och moget på ett sätt, jag har ju faktiskt nämligen bestämt mig för att ta tag i "någonting" i mitt för tillfället alldeles förslappade liv. -Jag ska slungas in i nästan ett helt år av fasta rutiner, hårt slit och tillsammans med x antal andra följa andras order in i det sista. Jag har för en gångs skull någon slags plan och kan svara vad jag igentligen gör/ska göra med mitt liv. (som folk brukar kalla det, men de menar väl vad jag gör för något, någelunda vettigt som man också ska ha belägg för om dagarna. för att tjäna mitt uppehälle, för att över huvutaget ha en egen framtid framför mig, för att tjäna pengar. eller hur jag tänkt gå till väga för ATT tjäna pengar, för det verkar vara det som det mesta går ut på och det ända som folk bryr sig om när de frågar "jaha, och vad håller du på med då?") Iaf, det känns sjukt bra att veta att jag nu faktiskt SKA göra något i ca. ett år framöver så att jag också ioch med det kan skjuta på att lösa världens problem ytterligare ett år. Och också som ett bevis att jag faktiskt KAN ta tag i saker och ska göra något vettigt och inte "bara gå hemma" som inte verkar vara så jävla populärt i dessa dagar.
Men å andra sidan, hur i helvete, ska jag Sanna Söderström överleva lumpen? :O Jag tkr om att träna och motionera och känna träningsvärk och kämpa osv. det gör jag verkligen! ...dock så är jag är jag alldels för jävla förslappad nu, och har varit det alldeles för länge jävla-helvetes-fot-skada-som-bara-fick-fel-diagnos-och-bara-gjorde-mig-sämre-och-tvingade-mig-till-sådan-oerhörd-förslappelse-i-sex-jävla-år-och-sedan-fixades-till-på-ett-halvår. Hm, om jag inte hade skadat foten då, så hade jag fortsatt vara betydlig mer aktiv under högstadiet och gymnasiet, tex. fortsatt på boxeresicen och innebandyn. men min fot sa stopp, gång på gång.... Och sen, flera år senare är det så jäääävla svårt att ta upp träningen ordentligt igen, ett tag (för ca. ett år sen) efter operationen och när foten läkt så var ja ju på friskis&svettis ett par gånger i veckan typ hela våren. och det var helt underbart att träna igen!!! ..och det var smidigt, nära skolan och skönt att få något annat att fokusera på än all stress med sista terminen i gymnasiet, balen, framtidstankar osv.
Sedan kom en jättehärlig, spontan sommar med massa nya bekantskaper och upplevelser! då låg träingen på paus och sen innebar sommaren en del jävla strul som tog en massa energi också. Men jag började min arbetslöshet till aug/sep. med att köra igång på friskis igen och komma igång inför mönstringen. jag tom. sprang hemma(!) jag som igentligen tycker att det är skittrisst att bara vara ute och springaaaa... MEN sen fick jag öroninflammation i fucking två jävla veckor! och var då tvungen att ta en paus med träningen, precis när jag börjat få rutin på den igen.... och skjuta upp mönstringen. Sedan hade jag inte kvar mycket energi för att orka ta tag i det där ordentligen igen. Jag hade ingen motivation till något alls i hösas. Mönstringen kom och det gick väl bra med tanke på att jag var så jävla oförberädd. Fick en ny tid för muskel/styrketestet och jag sa åt mig själv att jag jävlar-i-helvete skulle hem och gå på gym minst två ggr/veckan för att bättra på styrkan i axlar/armar/skuldror. Men som sagt, det är alltid så jävla svårt att komma igång! och gym, herre jesus. jag har aldrig gymmat i hela mitt liv! :O så det känndes extra tungt.. Men iaf, det var lite segt på den fronten ett tag, sen började jag åka med robin(broberg) eftet att han slutat jobbet i stan så plockade han upp mig vid vägen två eftermiddagar/kvällar/vecka och vi körde nån vända på gymmet. Sure, att gå på gym är verkligen inte min grej riktigt, men jag var där och körde på endå! ..men sen vart det juluppehåll och det vart inget tränat på en hel jävla månad, alltså så bröts mina träningsvanor ytterligare en gång.... Sedan vart det januari och jag insåg att det inte alls var långt kvar innan jag skulle tillbka till Kristianstad! hade ångest. för jag visste att jag borde och igentligen kunnat tränat så jävla mkt mer... den ångesten gjorde också att det blev extra svårt att börja ta sig till gymmet och komma igång igen. och denna gången ensam. vet inte var bröderna broberg tagit vägen.
Slutligen satt jag iaf den 27 januari på tåget ner mot Kristianstad igen. Jag hade så sjukt ont i magen och mådde så jävla illa -prestationsångest, så bara hej-jag-skjuter-mig. Men fan i helvete att jag klarade det ändå! :D och det känndes sjukt bra! ..och jag kan säga att det var mkt tack vare annika som vid det här laget nästan var arg på mig och mina fjanterier ;)
..dessvärre är jag så kort att jag inte hade många tjänster att välja mellan, men det blev som jag tidigare skrev Televapenbefäl och härromdagen fick jag ett brev med en inbjudan på informationshelg i Enköping 9-10 maj, där vi ska bli visade runt, få svar på frågor, träffa andra i samma situation + äns befäl och få hämta ut sina kängor!
Nu är det verkligen på riktigt!
...men till det andra, är lumpen verkligen min grej? mja, det kan jag ju inte veta förrns jag muckat och har "kommit ut" igen. hahah
men ändå! jag ÄR sjukt otränad så kommer jag verkligen att palla??
men å andra sidan, jag klarade mönstringen så va faaan, de betyder ju att jag faktiskt kommer att klara av lumpen, så det så!
+ att det känns bättre nu att jag vet att jag faktiskt ska rycka in, nu har jag ju ett mål med min träning vilket faktiskt lättar upp en hel del. det ska nog bli bra det här.
Det ska iaf bli sjuuuuuukt spännande och roligt -jag har ju faktiskt valt det här helt själv, det är för en gångs skull igentligen ingen annan än jag som bestämt detta till 100%. Dock kommer det med all säkerhet också bli grymt jobigt, men det är lite av grejen med det hela. All den både fysiska och psykiska motstånd som jag kommer att stöta på
Det här är nog det bästa beslutet som jag tagit (hittills) i hela mitt liv!
Iaf, ett par dagar efter att jag varit på mönstringen så skrev jag under papprena och skickade in dem, så nu finns där ingen återvändo! (stavningen ser knäpp ut? whatever...)
Detta beslut känns jävligt bra och moget på ett sätt, jag har ju faktiskt nämligen bestämt mig för att ta tag i "någonting" i mitt för tillfället alldeles förslappade liv. -Jag ska slungas in i nästan ett helt år av fasta rutiner, hårt slit och tillsammans med x antal andra följa andras order in i det sista. Jag har för en gångs skull någon slags plan och kan svara vad jag igentligen gör/ska göra med mitt liv. (som folk brukar kalla det, men de menar väl vad jag gör för något, någelunda vettigt som man också ska ha belägg för om dagarna. för att tjäna mitt uppehälle, för att över huvutaget ha en egen framtid framför mig, för att tjäna pengar. eller hur jag tänkt gå till väga för ATT tjäna pengar, för det verkar vara det som det mesta går ut på och det ända som folk bryr sig om när de frågar "jaha, och vad håller du på med då?") Iaf, det känns sjukt bra att veta att jag nu faktiskt SKA göra något i ca. ett år framöver så att jag också ioch med det kan skjuta på att lösa världens problem ytterligare ett år. Och också som ett bevis att jag faktiskt KAN ta tag i saker och ska göra något vettigt och inte "bara gå hemma" som inte verkar vara så jävla populärt i dessa dagar.
Men å andra sidan, hur i helvete, ska jag Sanna Söderström överleva lumpen? :O Jag tkr om att träna och motionera och känna träningsvärk och kämpa osv. det gör jag verkligen! ...dock så är jag är jag alldels för jävla förslappad nu, och har varit det alldeles för länge jävla-helvetes-fot-skada-som-bara-fick-fel-diagnos-och-bara-gjorde-mig-sämre-och-tvingade-mig-till-sådan-oerhörd-förslappelse-i-sex-jävla-år-och-sedan-fixades-till-på-ett-halvår. Hm, om jag inte hade skadat foten då, så hade jag fortsatt vara betydlig mer aktiv under högstadiet och gymnasiet, tex. fortsatt på boxeresicen och innebandyn. men min fot sa stopp, gång på gång.... Och sen, flera år senare är det så jäääävla svårt att ta upp träningen ordentligt igen, ett tag (för ca. ett år sen) efter operationen och när foten läkt så var ja ju på friskis&svettis ett par gånger i veckan typ hela våren. och det var helt underbart att träna igen!!! ..och det var smidigt, nära skolan och skönt att få något annat att fokusera på än all stress med sista terminen i gymnasiet, balen, framtidstankar osv.
Sedan kom en jättehärlig, spontan sommar med massa nya bekantskaper och upplevelser! då låg träingen på paus och sen innebar sommaren en del jävla strul som tog en massa energi också. Men jag började min arbetslöshet till aug/sep. med att köra igång på friskis igen och komma igång inför mönstringen. jag tom. sprang hemma(!) jag som igentligen tycker att det är skittrisst att bara vara ute och springaaaa... MEN sen fick jag öroninflammation i fucking två jävla veckor! och var då tvungen att ta en paus med träningen, precis när jag börjat få rutin på den igen.... och skjuta upp mönstringen. Sedan hade jag inte kvar mycket energi för att orka ta tag i det där ordentligen igen. Jag hade ingen motivation till något alls i hösas. Mönstringen kom och det gick väl bra med tanke på att jag var så jävla oförberädd. Fick en ny tid för muskel/styrketestet och jag sa åt mig själv att jag jävlar-i-helvete skulle hem och gå på gym minst två ggr/veckan för att bättra på styrkan i axlar/armar/skuldror. Men som sagt, det är alltid så jävla svårt att komma igång! och gym, herre jesus. jag har aldrig gymmat i hela mitt liv! :O så det känndes extra tungt.. Men iaf, det var lite segt på den fronten ett tag, sen började jag åka med robin(broberg) eftet att han slutat jobbet i stan så plockade han upp mig vid vägen två eftermiddagar/kvällar/vecka och vi körde nån vända på gymmet. Sure, att gå på gym är verkligen inte min grej riktigt, men jag var där och körde på endå! ..men sen vart det juluppehåll och det vart inget tränat på en hel jävla månad, alltså så bröts mina träningsvanor ytterligare en gång.... Sedan vart det januari och jag insåg att det inte alls var långt kvar innan jag skulle tillbka till Kristianstad! hade ångest. för jag visste att jag borde och igentligen kunnat tränat så jävla mkt mer... den ångesten gjorde också att det blev extra svårt att börja ta sig till gymmet och komma igång igen. och denna gången ensam. vet inte var bröderna broberg tagit vägen.
Slutligen satt jag iaf den 27 januari på tåget ner mot Kristianstad igen. Jag hade så sjukt ont i magen och mådde så jävla illa -prestationsångest, så bara hej-jag-skjuter-mig. Men fan i helvete att jag klarade det ändå! :D och det känndes sjukt bra! ..och jag kan säga att det var mkt tack vare annika som vid det här laget nästan var arg på mig och mina fjanterier ;)
..dessvärre är jag så kort att jag inte hade många tjänster att välja mellan, men det blev som jag tidigare skrev Televapenbefäl och härromdagen fick jag ett brev med en inbjudan på informationshelg i Enköping 9-10 maj, där vi ska bli visade runt, få svar på frågor, träffa andra i samma situation + äns befäl och få hämta ut sina kängor!
Nu är det verkligen på riktigt!
...men till det andra, är lumpen verkligen min grej? mja, det kan jag ju inte veta förrns jag muckat och har "kommit ut" igen. hahah
men ändå! jag ÄR sjukt otränad så kommer jag verkligen att palla??
men å andra sidan, jag klarade mönstringen så va faaan, de betyder ju att jag faktiskt kommer att klara av lumpen, så det så!
+ att det känns bättre nu att jag vet att jag faktiskt ska rycka in, nu har jag ju ett mål med min träning vilket faktiskt lättar upp en hel del. det ska nog bli bra det här.
Det ska iaf bli sjuuuuuukt spännande och roligt -jag har ju faktiskt valt det här helt själv, det är för en gångs skull igentligen ingen annan än jag som bestämt detta till 100%. Dock kommer det med all säkerhet också bli grymt jobigt, men det är lite av grejen med det hela. All den både fysiska och psykiska motstånd som jag kommer att stöta på
Det här är nog det bästa beslutet som jag tagit (hittills) i hela mitt liv!
Kommentarer
Postat av: Madde
Jag tror att du kommer klara lumpen jättebra gumman, jag tror på dig!
Vi ses den 28:e mars, och då jävlar ska det drickas alkohol :D <3
Trackback
